Alla tjocka och fula män är manschauvinister. Killar som är snygga är det däremot inte.

Det var ett tag sedan jag skrev här. Som vanligt. Men nu känner jag återigen ett sug att få skriva av mig lite. Jag kan ju ta och uppdatera lite om allt som hänt, jag har tagit körkort och truckkort samt fått förlängt på jobbet året ut. Dessutom letar jag lägenhet i stan, men det går sådär (jag står fortfarande fast vid att det är en idiotisk planlösning att ha kylskåpet och städskåpet fastskruvade i golvet mitt i köket..). Sedan ska ju arbetskamraten och hennes sambo hjälpa mig med bil, det blir nog najs. :D

Något som inte är lika najs, eller inte najs överhuvudtaget är att alla, verkligen alla trevliga människor som man vill umgås med har flyttat/flyttar långt härifrån. Jag har bara Camilla och Emilia kvar och sedan när jag flyttat till Borås lär jag väl inte träffa Camilla så mycket heller och Emilia och jag hinner ju aldrig träffas heller. Det känns faktiskt jävligt jobbigt. Typ all my friends are dead. : ( Jag kommer sitta där ensam i min lägenhet och förgås (ja, jag är gnällig, men vad fan, finns det någon som inte blir deppig av en sådan insikt?). SLUTA FLYTTA HÄRIFRÅN! :o

Det var något annat som jag hade tänkt att skriva, men jag har glömt var det var. >.< Minnet är bra, men kort..
Men äh, kommer jag på det skriver jag det i ett senare inlägg.


Over and out

Läste för en tid sedan ut Koren Zailckas självbiografiska bok Packad - En tonårsalkis meoarer. Den handlar om hennes uppväxt med alkoholen, hur hon missbrukade den utan att ens betraktas som alkoholist, trots att hon hade tydliga problem. Något som slog mig när jag läste boken var hur många synonymer vi har till verbet "att vara full". Kärt barn har månget namn? För tragiskt nog är det ju så att vi håller av den här drogen otroligt mycket, trots att den kan göra oss så väldigt illa. Har du väl börjat dricka i dagens samhälle är det i princip inte accepterat att sluta bara för att man känner för det. Slutar du bruka drogen antar omgivningen direkt att det är på grund av att man inte kan kontrollera det, att det blivit en övermäktigt. Och kanske är det så? Inte slutar en måttlighetsdrickare (vad är det förresten? Måttligt borde ju vara normalt, men om man ser till en "normal" konsumtion så är det ändå ganska mycket..), för vad har den för anledning till det? Vår mest accepterade och älskade drog är ju något som vi anser vara social. Och då det känns som att vi tenderar att bli ensammare och ensammare blir vi mer och mer benägna att vara sociala, även om det sker på bekostnad av vårt eget välmående dagen efter (och kanske även samvetet). För oftast är det ju (för att citera allas vår Lasse) "människans gardering för aftonens väl", det är något i att vara packad som gör att vi tycker att den där morgondagen är värd det. Är det att vi mår så otroligt bra och är så fantastiskt glada och alla verkar så enormt trevliga och jag vågar göra vad jag vill? Antagligen. Men borde inte det vara symptom på något ganska sorgligt? Att vi inte klarar av att släppa loss utan alkohol ("jag kan ha roligt utan alkohol, men varför ta risken?"). Eller är det bara något man är berättigad, att få möjligheten att fly ifrån vardagen för en kväll? Sker det under hyffsat kontrollerade former tycker nog de flesta det senare, dock är väl gränsen nära på läskigt tunn och bräcklig.

Själv ser jag mig som en måttlighetsdrickare och ända sedan den kvällen för över 6 år sedan då jag för första gången stiftade bekantskap med spriten är den min partydrog och jag har inga planer på att överge den. För kärt barn har månget namn. Full, lullig, berusad, askalas, packad, på lyran, rund under foten och så vidare, och så vidare.

Vad vill jag nu ha sagt med det här då? Öhm, jaa.. Läs boken, den kommer med största sannolikhet ge dig en tankeställare. Zailckas är även riktigt duktig på att skriva så det är faktiskt ganska svårt att slita sig ifrån den. Det får bli mitt lilla boktips. : )

Jag kan ju förövrigt tillägga att Koren Zailckas nuförtiden är nykterist..

Over and out

Jag gillar initiativet! Och den barnsliga touchen detta lilla uppror på ett sätt präglas av.
Öga för öga, tand för tand, blånad för blånad: Avlyssnat.se

Just nu går Melissa Horns duett med Lasse på repeat i min mp3. Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut är så otroligt vacker och på ett sätt ganska hjärtskärande (dock slår den inte Timglas som fortfarande är nummer ett).
Vi har fortfarande inte beställt biljetter till någon av Lasses konserter i sommar, men det får bli ett senare göra. Jag jobbar ju så dumt och hur Camilla jobbar vet jag inte alls. Som sagt, det får bli ett senare göra.

Satt och slösurfade lite häromdagen och hittade den här sidan där någon samlat bilder på kändisar utan smink. Min första reaktion var skadeglädje. Ha! In your face liksom! Men sedan ändrade jag mig tvärt. Sådana bilder borde göra mig glad för tänk hur vacker de där stylisterna de har skulle kunna göra mig. Mer sådana bilder om den osminkade sanningen kanske kunde dämpa kändisidealet lite? Det är samma med bikinibilderna på Jennifer Love Hewitt. Min första känsla var skadeglädje, men nu har jag ändrat mig även där (big surprise, vore kanske lite väl paradoxalt att känna skadeglädje angående de där bilderna men inte de där celebriteterna går osminkade). Tänk om fler med hennes stjärnstatus vågade försoffa sig lite och sedan visa det publikt. Skulle det verkligen vara så ödesdigert för deras karriärer att se ut som en normal person och inte som en gudinna? I mina ögon skulle de med största sannolikhet kännas mer jordnära och man skulle nog inte känna den hatkärleken till dem. Men det kanske är det de eftersträvar, den där hatkärleken som gör att de jagas av paparazzos vart de än går för att omvärlden måste få veta varje smaskig detalj så att de kan gotta sig åt kändislivets baksida och känna att deras Svenssonliv kanske inte är så pjåkiga i alla fall. Hur mycket man än önskar att detta skulle ske så tror jag att en sådan revolution inom kroppsidealet är mer en dröm än en vision. Men vem vet, de kanske slår oss med häpnad de där "perfekta" kvinnorna och männen som jämt och ständigt florerar i denna kändiscirkus.

Over and out

Tänk så enkelt att få kunna ta ett helvete i taget. Just nu tampas jag med fler. Det har verkligen inte varit mitt år det här och det känns just nu som att det kommer fortsätta precis likadant. Jag kan inte riktigt sätta ord på varför det känns så, men ja, den känslan finns här helt enkelt. Huruvida den är sann får tiden utvisa.

Jag var och lämnade stereon vi fick låna av idrottslärarna i tisdags. När jag kom in i skolan för sista gången(?) fick jag en sådan otrolig konstig klump i magen av vemod och känslan att jag inte längre hörde dit. Det kändes konstigt och jag kan inte tolka det på något annat sätt än att de där tre åren i de där byggnaderna har berört mitt liv väldigt mycket. Men mest är det nog människorna. Det kommer nog kännas konstigt till hösten då man inte ska tillbaka till skolbänken. Men även det får tiden utvisa.

Igår var jag med min syster till Göteborgs Fältrittklubb för att kolla på hennes sista ridlektion för terminen. Att påstå att jag inte saknade det vore att ljuga - och det ganska ordentligt. Det har varit en så enormt stor omställning att gå från två hästar till ingen alls. Speciellt då jag hade Monique i nästan 6 år. Varje gång jag tänker på henne är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag trodde aldrig att det kunde vara såhär svårt att mista någon, men den där förmiddagen kommer aldrig försvinna ur mitt minne. Inte heller alla de här åren. Jag vet inte hur jag skulle stått ut om jag inte hade haft henne. Hon var mitt allt och kommer alltid att vara. <3

Det som inte dödar, det härdar.

Over and out